Hej

Nu ska jag skriva ett allvarligt inlägg.
Kan vara första gången det gott folk!

Det handlar om detta fantastiska som kallas "Livet".

Livet är ju för det mesta "Lagom". Detta svenska ord som väl endast finns i svenska språket. Vi svenskar är ju så "lagom"

Är det någon som sett en italienare t.ex. som varit "lagom", eller en zigenare som varit "lagom" ?? Nä...jast det, men massor av lagomsvenskar har ni sett.

Hur som helst så är livet mycket lagom. Kanske det är bäst när det är lagom också.

För mycket kan bli för bra och för lite är inte bra...det är ju för lite!

Man ska ta vara på "Livet".
Rätt som det är så är detta livet över.

Vi vet aldrig när.

Är man sjuk så tänker man nog på det mer än om man är frisk.

Faktum kvarstår: det kan vara över om en timme, om 3 år, i morgon...eller om 100 år.

Ja inte 100 år om man är i min ålder men 30...i bästa fall. Ah...40 då.

Som ni kanske förstår så har ju något hänt som får mig att blogga om livet och dess slut och detta stora allvar.

En bekant till min man och mig har omkommit.

En frisk man på 51 år. Tar sin traktor och drar ut i skogen för att fälla träd och kommer aldrig mer hem.

Ett träd föll över honom och han klämdes ihjäl mellan traktor och träd.
Han visste inte dagen före eller på morgonen att detta var det sista han gjorde.

Hans gamla mor, hans 2 barn, hans 2 syskon har drabbats av det ofattbara.

Därför mina vänner; Ta vara på er. Ta vara på det ni har. Era barn, man och hustru, era föräldrar era vänner. Ta vara på livet.

Ta inte livet för givet. Visa vem ni bryr er om. Tala om det för dem. Somna aldrig osams. Var rädd om varandra!

Man gör mycket man ångrar...men då finns det ett litet ord som hjälper...Förlåt.
Ibland när det kommer till kritan är det väl inte så viktigt vems felet var, bara det blir bra igen.

Med risk för att jag har låtit som en präst slutar jag nu mitt inlägg.

Kram på er.
Maggie